Bebis

När mammakänslorna dröjer

När mammakänslorna dröjer

Förväntningarna på en nybliven mamma är starka. Hon ska vara en lejoninna. Beredd att gå i döden för sitt barn. Och ändå stämmer ganska få nyblivna mammor in på bilden av rosenröd lycka.

Föreställningarna om moderskärleken har varierat under historiens lopp. Under perioder har småbarn betraktats enbart som tjänare och arbetskraft bland fattiga människor och hos överklassen har bruket av ammor lett till att den biologiska mamman knappt haft någon kontakt alls med sitt barn under de första åren.

Idag förväntar vi oss att mammakänslorna ska födas när vi första gången ser vårt barn efter förlossningen. Så är det dock inte för alla. Har förlossningen varit jobbig kan den första tanken istället vara; ta bort barnet. Det kan bero på att förlossningen varit så krävande att mamman måste få möjlighet att bearbeta den och återhämta sig innan hon orkar uppleva ytterligare något nytt. Den mentala och känslomässiga kapaciteten är helt enkelt fylld.

Julia, som är tjugoåtta år, födde sitt första barn, Alexandra, med akut kejsarsnitt efter flera dygn med pinvärkar.

– När jag gick på föräldragruppen på BVC, berättar hon, väntade jag tills alla andra tagit upp sina bebisar från mattan på golvet. Det kändes inte alls som att hon var min. Jag tog bara den som låg kvar. Jag var orolig för att jag skulle ta någon annans barn annars. Jag hade inte alls någon känsla av att jag fått barn. Hon bara fanns här och alla sa att hon var min. Men så kände jag inte alls och det var hemskt. Jag kände mig inte normal.

Det är lätt att känna att man är onormal eller en hemsk mamma när man inte har några mammakänslor eller inte ”knutit an” till sitt barn. Men egentligen är det ganska självklart att det tar tid att hitta varandra som mamma och nyfödd. För alla människor är det inte heller höjden av lycka att utplåna alla egna behov, sluta sitt arbete, gå upp i vikt och ägna all sin tid, dygnet om åt en liten person som har svårt att uttrycka sig.

För Christel tog det sex månader innan hon blev förälskad i sin dotter Hannah. Den första tiden kändes det snarast som att Hannah bara var till besvär.

- Jag kände ansvar för henne, säger Christel. Men jag älskade henne inte.

- Jag såg på henne som ett skrikande paket och livet kändes som en mardröm eller som att jag var med i en hemsk film.

När Christel berättar om slutet av graviditeten och den första tiden som mamma är det lätt att förstå att det inte fanns utrymme för några rosa lyckokänslor. Christel gick upp fyrtio kilo under graviditeten och fick på grund av begynnande havandeskapsförgiftning och stort barn föda med kejsarsnitt. Efter snittet var Hannah skrikig och ointresserad av att ta bröstet. När de kom hem från bb efter sex dagar fick Hannah sedan kolik och skrek fyra timmar i sträck varje kväll.

-Jag såg hela tiden framåt, berättar Christel. Först såg jag fram emot att vara gravid med en gullig liten mage. När det inte blev så tänkte jag istället på förlossningen. Det måste vara en häftig känsla att pressa fram barnet ur sin egen kropp, tänkte jag. Kejsarsnittet kändes som att bli snuvad på konfekten. Men då såg jag fram emot amningen istället. Då skulle jag äntligen få bli den där moderliga kvinnan. Sen satt jag där framför pumpmaskinen och blev mjölkad, kändes det som. Det hade inte funnits i min värld att man kunde bli tvungen att pumpa. Jag kände som att allting var fel på mig. Alla andra kunde ju! Men då längtade jag hem istället, fortsätter Christel.

-Jag tänkte att om vi bara får komma hem och köra vårt eget race så kommer allt kännas bra. Men istället började koliken med skrik, skrik, skrik.

Efter tre månader var Christel så slutkörd att hon fick ett utbrott en natt och bara skrek att hon önskade att Hannah inte fanns.

– Jag hade intalat mig att det är normalt att ha det lite jobbigt i början och att jag mådde bra men när Hannah blev lugnare kunde jag för första gången känna efter hur jag själv mådde. Jag trodde moderskänslorna skulle komma bara hon blev lugn men så var det inte. Jag blev inte förälskad i henne ändå.

Christel kämpade på dag för dag. Hannah var fortfarande skrikig och det konstaterades att hon var komjölksallergisk. Hon vaknade tio gånger per natt och efter fem månader bröt Christel ihop. Hon ringde storgråtande till sin BVC- sköterska och bad om hjälp.

-Jag hade förstått att jag var deprimerad, säger hon.

-Jag kunde inte vänta längre på att barnet skulle göra mig lycklig, utan kände att jag var tvungen att få hjälp. Och BVC- sjuksköterskan förstod precis hur Christel kände sig och ordnade kontakt med en psykiatriker.

- Där fick jag äntligen ösa ur mig allt jag varit med om, berättar Christel.

–Att jag inte fick föda, att jag inte kunde amma, att jag hade skrikit åt min egen bebis och allting annat som hade hänt. Hon sa att det fanns fler som kände så här, fortsätter Christel.

–Och det var någonting jättestort för mig. Jag hade varit så säker på att det bara var jag som kände så.

Vid sidan av samtalen fick Christel antidepressiv medicin. Det tog ungefär en vecka för känslorna för Hannah att vakna.

– Jag blev lugn, säger Christel, och då började vi kommunicera. Jag tog mig tid och vi kunde börja lära känna varandra. Jag började förstå mig på henne. Då blev jag förälskad i henne och i dag känner jag att vår relation är väldigt speciell på grund av det här. Vi kan klara av vad som helst tillsammans för vi har gått igenom så mycket.

Idag är Christels känslor för Hannah så starka att det känns overkligt att det någonsin varit annorlunda.

-Och jag vill ha många barn, skrattar Christel.

-Det här har inte avskräckt mig, tvärtom, nu känner jag att jag ju kan klara vad som helst!

För Christel och Hannah var den första tiden fylld av jobbiga omständigheter men det är inte alltid det finns en påtaglig, yttre förklaring till att mammakänslorna dröjer. Man kan faktiskt må dåligt som nybliven mamma även om allting runt omkring fungerar. Under graviditeten förändras man både fysiskt, psykiskt och socialt samtidigt som man bearbetar och omstrukturerar de flesta av sina betydelsefulla relationer. Att bli mamma är en känslig process som upplevs lika individuellt av oss som alla andra känsliga livsfaser. Ändå räknar vi med att vi ska vara lika just i det avseendet och fylls med skuldkänslor om vi avviker från ”mönstret”.

– Det är därför jag vill berätta hur vi haft det, avslutar Christel.

– Jag vill visa att det finns hjälp att få och att det är viktigt att man vågar tala om att man mår dåligt. Man är inte ensam om det, fast det känns så just då. Jag kastade bort en stor del av min föräldraledighet på att må dåligt. Så vill jag inte att det ska vara för någon annan.

Text: Malin Bergström

Powered by Labrador CMS