När två blir tre

Kanske var ni urtypen för innerstadsparet, ute varje kväll, minglade bland kändisar på de klubbar man bara var tvungen att synas på? Eller det där paret med superjobben ni ägnade varje vaken minut åt, vare sig ni var på kontoret eller hemma, högpresterande och fokuserade?

Eller så kan det ha varit så att ni var de där som verkade ha hittat lugnet i allt, en balans mellan arbete och fritid och som verkade fått ihop det perfekta livet tillsammans. Inte längre. Nu är ni föräldrar.Oavsett hur ens relation såg ut innan man skaffade barn så kommer den på något sätt att förändras efter att man kommer hem från BB med det underbara lilla knytet. Hur kär man än är, hur mycket man än delat eller gjort saker tillsammans tidigare, så kommer det på något sätt att bli annorlunda. Men det behöver inte vara negativt.

Två blir tre
 En ny person har trots allt bestämt sig för att bli en del av er familj, och det är något man blir tvungen att anpassa sig till. Att man inte längre är det viktigaste som finns för sin partner, att man delar denna höga position med någon annan, trots att det är ens egen lilla bebis, kan det vara omskakande, och det kan behövas både tid och arbete för att det inte ska orsaka slitningar i familjen.
 
Hur man än ser det, och vad man än har föreställt sig, så kommer det nya barnet att bli relationens fokus. All den tillgivenhet man ägnat åt varandra, de stunder man haft för sig själva, de saker man gjort för bara varandra, kommer nu att inkludera ett litet paket av krav och behov. Och detta är fantastiskt. Ett litet barn berikar en familj på ett sätt som inte kan uppnås på något annat sätt.

Men var är man själv efter detta?
 
Ett barn ställer krav som inte tidigare funnits i relationen. Man har inte längre kontroll över sådana grundläggande behov som när man hinner äta och sova. Det har barnet tagit på sig att diktera. Att titta på det där tv-programmet man sett fram emot hela dagen kan man glömma, eftersom det lilla underverket just då bestämt sig för att testa just hur högt och länge det kan skrika. Och att få de där långa kvällarna för er själva då man stirrar djupt i varandras ögon och bedyrar varandra sin kärlek kan bli rätt svåra att få till med ett uttråkat spädbarn i rummet intill.
 
Men de där stunderna behövs fortfarande. Kanske nu mer än någonsin. Det är så lätt hänt att barnet tar upp all tid, blir fokus för allt man gör, så att man till slut glömmer varandra. Och det kan bli ödesdigert.

Det finns skräckhistorier man alltid tycks höra om hur relationer förändras efter att barnet fötts. Hur par slutar att ha sex, att man är trött hela tiden, att all ömhet som tidigare fanns mellan föräldrarna nu riktas endast mot barnet, att man slutar prata med varandra och att den ena eller andra känner sig komplett bortglömd eller undanskuffad. Det sista gäller främst nyblivna pappor, som ibland kan uppleva att de trängs undan och inte längre har någon plats i en familj som helt plötsligt verkar vara helt och hållet fokuserad på mamman och barnet.