Sönderstressade barn – en myt?

Det senaste året har man ofta kunnat läsa i tidningarna att barn är stressade. Vi ville intervjua den forskare som uttalat sig mest om barns stress. Men det visade sig att han inte börjat forska ännu och att det i själva verket inte finns mycket forskning alls. Är barns hälsa inte värd att tas på allvar?

Ingen vet med säkerhet att barn i allmänhet är mer stressade nuförtiden. Trots detta kan man i många medier läsa och höra om att barn är mer stressade än förr.
"Psykiska ohälsan ökar kraftigt", "Stressen kryper ner i åldrarna" är några av rubrikerna. I Dagens Nyheter 2002 stod det så här: "Den ökade stressen hos barnen beror till stor del på 1990-talets budgetsanering. Det menar bland andra barnombudsmannen Lena Nyberg och stressforskaren Jan Rydh."

Men ett telefonsamtal till en förvånad Jan Rydh ger klarhet.
- Jag är inte stressforskare, jag har sysslat med sjukfrånvaro och sådana saker. Jag vet ingenting om barn, men det där kom av att jag sa saker om sjukfrånvaron bland dagispersonalen. Jag har bara utrett vuxna - det där om barn var journalisten som skrev, säger Jan Rydh som är före detta landshövding.
Professor emeritus i barnpsykiatri Marianne Cederblad som har sammanställt de senaste femtio årens barnpsykiatrisk forskning om bland annat stress i en översiktsartikel, säger att resultaten inte visar på någon större ökning av stress bland barn. Och på Institutet för Psykosocial medicin på Karolinska Institutet i Stockholm, som är ett tungt centrum för svensk stressforskning, säger docent Frank Lindblad att han inte känner till några vetenskapliga belägg för att barn är mer stressade nu än förr. Visst finns det saker som pekar i den riktningen, som att fler barn nu för tiden säger att de har ont i magen, men det är inte samma sak som att veta att stressen verkligen ökat, magontet kan ha andra orsaker och viljan och modet att berätta om sin smärta kan ha blivit större bland barn.

Letar man bakom rubrikerna till många artiklar som handlar om stressade barn hittar man en forskare i Göteborg som heter Peter Währborg. Han är docent och stressforskare och nybliven VD för det nyinrättade institutet för stressmedicin. Våren 2002 skrev han en debattartikel ihop med Rädda Barnens ordförande Annika Åhnberg. I den artikeln skrev han att barnstressen är ett växande problem. Peter Währborg lade under 2002 fram många liknande påståenden om att barn är mer stressade nuförtiden. Han har intervjuats i stora tidningar som Aftonbladet och Svenska Dagbladet och där han bland annat framfört att barnen mår sämre nu än förr.

Han säger att han har forskat på barn i tretton år, han säger att stressen kommer av att kvinnorna lämnat hemmen, han säger att han mätt stress hos barn. Peter Währborg är i själva verket är kardiolog, hjärtspecialist. Man kan mäta hur trovärdig en forskare är genom att räkna antalet vetenskapliga originalartiklar han fått publicerade i ämnet - publiceringen betyder att forskningen klarat en slags kvalitetskontroll. Hittills har Währborg på de tretton år han säger sig ha forskat på barn inte publicerat en enda originalartikel om barnstress. Däremot har han publicerat flera om vuxna. Förenklat kan man säga att han är expert på vuxna som får hjärtinfarkt och bröstsmärtor – och kanske en skicklig sådan.
Währborg säger att ökningen av förskrivningen av antidepressiva mediciner till barn visar att barn mår sämre. Men andra forskare och barnpsykiatrer och statistiker menar att den främsta anledningen till ökningen av antidepressiva mediciner till barn är att medicinerna är nya - tidigare fanns inte medicinerna och tills alldeles nyligen var de inte godkända för användning på barn - alltså är det inte så konstigt att de inte användes förut och inte heller konstigt att användningen ökar.

När Währborgs får frågan om hans belägg för påståendena om den ökade stressen och de sjukdomar som han påstår att barn får av stress, så låter det så här:
-Ja, att barnstress finns och att den är associerad med en rad fysiologiska reaktioner, som vi i sin tur vet, verkligen vet, är relaterad till exempel åderförkalkning, diabetes, fetma. Så långt vet vi saker och ting. Vanligen är det ju så att då brukar ju folk säga att det räcker väl som bevis, men det gör det inte i vetenskapliga sammanhang.

Han säger alltså först att han vet något men sedan att han inte vet det, i samma mening.
Till slut säger Währborg att han är på gång med en studie som ska slå fast barnstressen en gång för alla. Han säger att hans forskning numera går ut på att tillsammans med psykologer och med mycket avancerad teknologi mäta barns stress.

Det betyder att när Peter Währborg en gång i framtiden är färdig med sin forskning så kommer vi att efter ytterligare tio år, när det görs en uppföljningsstudie, kanske komma att veta om barnen då är mer stressade än nu.
Men när Währborg får följdfrågor om den där studien som ska ge fakta på bordet, så visar det sig att han ännu inte har tillstånd att utföra studier på barn. Men han tror att han ska få det framöver.

Men varför är det då ingen som bara mäter stressen och säger hur det är?
Stress är ett knepigt fenomen. Förenklat kan man säga att det finns två sätt att se på stress. Det ena kan jämföras med att se människokroppen som exempelvis en bro som drabbas av spänningar och påfrestningar när en för tung lastbil kör på den - något dåligt som påverkar hela systemet och kan få det att brista. Det andra sättet menar att stress är ett luddigt oseriöst begrepp.
Även om man tror på stress så är det inte så lätt att mäta och ännu svårare att påstå att det ökar. För att kunna påstå att något ökar måste man ha mätt det förut och sedan mäta på nytt på samma sätt och se vad som hänt. Så har vi gjort med exempelvis vikten. Det är lätt att veta att barn är fetare nuförtiden eftersom det finns viktmätningar från förr och det är enkelt att mäta vikt - med en våg. Sättet att mäta vikt har heller inte förändrats. Ställ barnet på en våg och skriv ner kilo, längd och ålder.

När det gäller stress finns en massa olika teorier och olika faktorer som sägs kunna avslöja stress. Vissa ämnen som utsöndras i kroppen och sedan kan mätas i urinen eller saliven. Och här stöter vi på nästa problem - forskningen har nästan uteslutande gjorts på vuxna. Och de flesta forskare är överens om att vuxna och barn är så olika att man inte utan vidare kan använda samma metoder för att förstå vuxna som barn. Det är till exempel därför många mediciner för vuxna inte fungerar på barn eller inte bör användas på barn. Barn är inte små vuxna.
I en debattartikel i Dagens Nyheter i höstas, påstod rubriken att den "Psykiska ohälsan ökar kraftigt". Vad som har undersökts är hur bland andra skolsköterskor UPPLEVER att det har förändrats på tio år. Skolsköterskornas upplevelse av barnens hälsa är att den har blivit sämre, nog så oroväckande eftersom skolsköterskorna är de personer inom vården som möter flest barn, men inget bevis på att barn i allmänhet mår dåligt eller sämre än för tio år sedan.
Det finns stressade barn. Och många barn säger att de mår dåligt idag. Men varken barn eller föräldrar är förtjänta av larmrapporter från forskare som saknar underlag för sina påståenden eller rubriker i jätteformat utan grund. Barnen som mår dåligt förtjänar en forskning som tar dem på allvar.

När kommer den?